Cleon bloggar

När man kommit upp i min ålder passerar åren lite mer obemärkt.Jag ska inte göra nån större sak över min ålder för jag är överraskande nöjd med att vara 46. Men det blir lite mer måndag/fredag och mycket vardagslunk med jobb och familj. 2013 skiljde sig dock från de övriga på ett positivt sätt. Visst Agnes föddes 2012 så det året stack också ut men inte som 2013. Här kommer lite punkter som betydde en del för mig. Inte säkert att allt som känns är positivt men att "känna livet" ska inte alltid vara sockersött, det skall även innehålla den andra delen.

 

- Vi åkte ut allsvenskan i innebandy. Vi gjorde det efter att ha dansat på linan under en sjuhelsikes massa säsonger. Till mestadels ångestfyllda säsonger. Nu gick det inte längre, syret tog slut och det som varit till viss del konstgjord andning orkade inte längre. Överraskande nog var det inte besvikelse som var den största känslan, utan lättnad. Vi fick behålla truppen hyfsat intakt och insåg att till hösten kommer vi inte kriga kring ett nedflyttningsstreck i alla fall.

 

- Jag låg för första gången på sjukhus sedan födseln. Däckad av ett elakt virus blev det fyra veckor i feberrus varav en vecka inlagd på sjukhus. Intressant både att vara däckad och få ligga på sjukhus. I alla fall så här i efterhand när allt gick bra. Känslan att ta sig in i duschen och att det mentalt tog 30 minuter innan jag tog mig ur sängen och sedan lika många minuter (ändes det i alla fall) för att komma in i duschen

 

- Jag tog körkort! Alltså jag har blockerat den delen av min hjärna att jag MÅSTE ha körkort under så många år nu. Det har jag gjort effektivt. Som singel i slutet av 80-talet och början av 90-talet var det inga problem men ju längre åren gått ju svårare har det varit att inte må dåligt av det. Förra vintern blev det nästan omöjligt med Adams träningar och lilla Agnes nyfödd. Med de förutsättningarna rullar bilen konstant och det skulle bli ohållbart om Djurgårdarn var den enda som skulle köra.

 

Så det blev en intensivkurs i Sunne. Pga sjukdomsläget beskrivet ovan hade jag bara kört fem minuter på parkering vid travbanan innan jag åkte till Sunne. Tanken var ju att jag skulle ha möljt som en dåre månaden innan, åkt upp till Sunne för att finputsa och sedan kört upp där och haft körkort när jag kom tillbaka. Nu blev det inte så. Jag började lite fint i Sunne, körde vidare på Karlstad Trafikskola och med Djurgårdarn och satte sedan spiken i kistan den 23:e juli med klarad uppkörning. Voila!

 

För att inte drabbas av nåt totalt ångestgenomslag att inte ha fixat körkortet tidigare har jag intalat mig att inte ha ånger över det utan bara njuta att jag äntligen har körkort nu istället. Men ju mer dagarna går med körkort ju svårare blir det att hålla den känslan. Jag menar hur många underbara bilsemestrar kunde inte jag och Djurgårdarn haft innan vi fick barn. Cruisa genom Europa och bara njuta. Jaja, den tiden får komma.

 

- Mamma sålde vårt hus som vi köpte 1969. Jag har egentligen inte haft nån tanke på det mer än att det kändes naturligt. Och det är ju ingen stor grej egentligen men nu har alla lämnat den gata där jag växte upp och det är klart att man emellanåt inser att man lämnar en del av sitt liv och att den kvarvarande delen av livet inte längre är så lång.

 

- Jag gifte mig! Där körkortet var bra för att få ett förhållande och liv att löpa smidigt är det detsamma med ett giftemål. Visst, ursäkta om jag formulrerar mig fel, jag och Djurgårdarn är som skapta för varandra, vi är livskamrater som får den andre att må bra.Och när man har satt två barn till världen gäller det att få dem att få det så bra som möjligt och är man äkta makar är det mycket smidigare än att vara sambos och "bara" förlovade. Vi gifte oss en härligt lagom varm, solig junidag efter att ha kamperat ihop i 17 år.

 

- Jag fick vara pappaledig med lillsnärta och stöllmaja Agnes. Herregud vilken energi den ungen har nu och det skall bli skönt för henne att börja förskolan. Så det finns någon som kan tillgodose den energin, att den kommer ut. Det ska bli så roligt att följa barnens utveckling framöver. Adam har jag mer koll på hur han kommer bli tror jag. Han är kille och påminner om mig en del. Men Agnes? Där du där har jag inte en aning. En sak är säker i alla fall hur hon än utveckals kommer det att ske i hundranittio.

 

- Nelson Mandela dog. Nelson Mandela var den sista länken till mitt gamla liv, till den unge Cleon. Till en tid då det var ungdom, kalla kriget och engagemang om saker som betydde något. En tid då allt var möjligt och man visste allt trots att man inte visste någonting. Jag måste få det där på pränt nån gång. Hur den här tiden vi lever i nu skiljer sig så totalt från den tid jag växte upp i.

 

- Till det kommer alla vardagliga dagar, alla ögonblick av lycka, frustration, leda och vilken känsla det än må vara. Som Adam med sin förhållandevis mediokra skridskoåkning drar två spelare, kommer fri och där alla andra inte fått pucken över isen när de avslutat så lägger han upp pucken i bortre krysset så åskådarna bara skrattade och pappa blev tårögd av stolthet. Som när Agnes röjer omkring och skriker av glädje och man ser att hon mår fantastiskt bra och man inser att man ändå är rätt på det emellanåt. Som när Adam började läsa, som när Agnes bankar på datorn när jag bloggar och mailar och pockar på uppmärksamhet och vill att hon skall vara centrum i mitt liv och inte jag själv.

 

 

Så där har ni litetankar om 2013. Ta hand om er nu. Hoppas 2014 har lika bra saker att erbjuda även om det inte blir så storslaget som 2013.

 

 

Cya!

Cleon