Ibland får jag spel på alla mjuk-soft-meslåtar som spelas på radion på jobbet och då kan jag nog emellanåt vråla "näää, nu måste vi ha lite elgitarrer". Karlstad Nya Radio spelar ju en del elgitarrslåtar men det är allt rätt klent ändå.

Därför sa jag häromdagen att "nu måste jag hem och lyssna på lite elgitarrer, jag måste lyssna på Yngwie Malmsteen". Så igår Spotifyade jag på den gamle gitarrviritousen. Fan va dåligt det var. Inte för att jag varit hans största fans tidigare heller men jag lyssnade en hel del på honom när "min" musik inte fanns, i slutet av 80-talet, innan Alice In Chains messade "and we die young" på Facelift. Det var inte så mycket gitarrspelet som sög men sången gjorde att jag bara ville fly till nåt annat.

Så jag var tvungen att byta spår, jag kände mig tvingad att hitta nåt som fick mig att må bra. Eller bra och bra. Jag vet inte. När jag lyssnar på musik vill jag hellre nå melankolin inom mig. Eller få ut känslorna genom hårt tempo, elgitarrer och tuffa riff. Jag hamnade på några gymnasieminnen och spelade Imperiet och tog mig logiskt vidare till Thåström solo och slutade på låten nedan. En gång, två gånger, fler gånger, högre och högre och högre....

...och jag lovade mig själv att när Thåström spelar i Karlstad nästa gång, då är jag där, då missar jag det INTE.




Thåström - Kort biografi med litet testamente


Cya!
Cleon