Så!
Så var det över!
Sista natten med gänget är avslutad. Jag lämnar sex år och tre månaders jobb bakom mig. Inte en mansålder direkt men en relativt lång tid ändå. En tid av förtvivlan, frustration och hopplöshet. Alla dessa ingredienser med en något bitter smak av att vi aldrig fick chansen att bygga upp det vi i vår starka vilja över att göra allt bättre ville bygga upp. Men också en tid av glädje, fantastskt roliga ögonblick och stunder tillsammans som för alltid kommer att leva kvar i mitt minne.

Det har varit en konstig tid, de senaste veckorna. En blandning av att det är skönt att det snart är över delat med en skräckblandad känsla av att jag kommer att släppa en del av mitt liv. Men nu är det så. Det här kapitlet i livet är färdigskrivet. Den sista raden skrevs idag. Med hjälp av en alldeles lagom avslutning på Valfrids. Stillsamt, med bra, lugna och eftertänksamma dialoger, god mat, en lagom mängd sprit och ett litet vemodigt slut där en del av kroppen inte riktigt ville lämna scenen och bege sig hem. Men som med vilken bra konsert som helst så måste bandet till slut lämna scenen trots publikens alla rop på ytterligare ett framträdande.

Nu skall vi alla gå vidare. Vissa av er har redan haft klart med nytt jobb sedan länge. Ni som har haft det har kanske haft ett annat slut på resan än det jag har haft. Men oavsett vilket så kommer livet gå vidare för oss alla. På Ipeer kommer en stor del av gamla Carambole och Active 24 leva vidare. Om än i mindre skepnad. Vi andra, som inte får den chansen får försöka göra vad vi kan för att emellanåt fixa nån fika, nån lunch, nån fest eller hur nu sammankomsterna skall se ut. För min egen del är jag rätt klar på hur min framtid kommer att se ut vad det gäller yrkeslivet. Jag återkommer till det här i bloggen men jag kan inte skriva om det idag. Men jag tror det kan vara bra att synas nån gång för att stämma av, för att se hur allt fortlöper.

I morse, den sista dagen på jobbet, promenerade jag till jobbet. Det tar styvt en halvtimme och jag tyckte att det var vad jag behövde för att reflektera över det som skett den senaste tiden och för att verkligen känna efter hur jag egentligen kände för hela situationen. Karlstad visade sig från sin bästa sida och solen gick upp över en frostdränkt stad och när jag passerade Gubbholmen såg jag Gamla Stenbron stå majestätisk och på Klarälven flöt isflak i varierande storlek men de flesta var inte större än en sjutumssingel, svart vinyl. Jag kom aldrig fram till hur jag kände, det gick inte att sätta ord på det. Så på festen under kvällen idag ställde jag frågan till några personer för att se om de hade ett bättre svar. Hur känns det? Jag möttes av svar som "konstigt", "skumt" och "weird". Och det är nog där vi är idag och några dagar eller veckor ytterligare. Det kommer att bli bättre, eller i alla fall klarare allt vad tiden lider. Jag lovar.

Jag kan ha en föraning om att jag kommer att återkomma till det jobb jag haft i sex år och tre månader men helst av allt skulle jag nog vilja att det är det sista kapitlet som skrivs idag även på den här bloggen. Jag vet att några av er kommer att kika in här och kommentera och jag kanske blir sugen på att kommentera vidare. Jag vill i alla fall säga det att jag kommer att sakna många saker. Jag kommer sakna Paul säga "Bopp Dree", jag kommer sakna Catrines höga skratt hur påfrestande det än kan vara. Jag kommer sakna Terhi snacka högt på finska och höra Staffan sjunga "På Nybrovikens is". Jag kommer att sakna att ha norrmänn att tracka. Jag kommer sakna det och en hel drös andra småsaker. Jag kommer sakna mig själv vara gubbgringig på det sättet som jag med jämna mellanrum varit under mina sex år och tre månader på det här jobbet. Fast jag hoppas ni förstår att jag alltid gjort det med glimten i ögat, att det varit min mening att bjuda på mig själv och kanske få någon att le, eller kanske till och med att få någon att må lite bättre. Jag kommer sakna den delen av mig själv och att jag fått bjuda er på den och dela den med er. Jag har gjort det för att jag har trivts med att umgås med er och för att en stor del av mig har älskat det och älskat att ha fått den här tiden med er och fått umgås med er när ni också bjudit på er själva.

Vaya con Dios amigos!

Cya!
Cleon