Sedan i höstas har vi DN på helgerna (fredag-söndag). Jag kanske har bloggat om detta tidigare men att kunna läsa DN från "pärm till pärm" ger mig känslan att jag blir till en bättre människa. Eller i alla fall en mer påläst människa. Påläst om vad som händer i politiken, världen, ekonomin och mer djupodlad om alldagliga händelser och personer.

Varje lördag skriver Jonas Croneman en krönika i Sport. Den kan handla om TV-bevakning, om domare och om allt annat rent än det uppenbara i resultat och tabeller. Idag listade han sina Fotbolls-VM. Det är en idé som jag såklart snor rakt av.

1974:
VM i Västtyskland och jag är sju år och vi är på semester i landet, ett land präglat av terrorister och det Kalla kriget mellan öst och väst. Jag kommer ihåg en sen regnig kväll och jag är uppe sent och får se Ralf Edström göra 1-0 mot hemmalaget på en tysk restaurang och jag jublar högt och kommer ihåg att min mamma får tysta ner mig och förklara för mig att alla här inte gillar att man jublar när Sverige gör mål.

1978:
Nattmatcher och eftersom jag förälskat mig i hollänsk fotboll 1974 är de mina favoriter nu. De förlorar finalen och jag känner bara en känsla av orättvisa. En plan fylld av konfetti och en Mario Kempes som gjorde exakt det man skall göra för att bli hjälte för en hel nation. Någon av kvällstidningarna kör tecknade bilder på spelarna. En spelare per dag och jag kommer ihåg att mitt pojkrum är täckt av alla dessa teckningar.

1982:
Den där jävla tacklingen. En tysk galen målvakt som krossar en fransk dröm och går vinnande ur striden. Orättvisan igen. Som tur är vinner Italien finalen. Även om jag inte gillade Italien eftersom de slog ut det bästa laget i turneringen (kanske bästa laget någonsin) i Brasilien. Det laget innehöll så många underbara fotbollspelare och Zico var den grymmaste även om Eders knorrar var av en annan värld! 

1986:
Tågluff i Spanien. Jag ser världens bästa match i kvartsfinalen då Frankrike besegrar Brasilien. Vi blir hånade för att vara danskar då hemmalaget vinner med 5-1 i kvartsfinalen. Vi försöker förklara att vi är svenskar men det skiter spanjorerna gött i och det skulle jag också gjort om jag var spanjor. Allt som är blont skall trackas. När Frankrike åker ur i semifinalen ser jag den genom ett fönster till en typ av korvkiosk på Mallorca, Västtyskland igen och ingen revansch. Tigana stor favorit! Fuskaren inte en stor favorit!

1990:
Jag bodde i Göteborg, gjorde vapenfri tjänst. Minna polare drog till Italien för att se matcherna live. Vi var med igen och man ville tro på stordåd men det mesta handlade om varför inte Glenn Strömberg spelade och jag sällade mig till pöbeln som tyckte Olle Nordin gjorde fel. Höll stenhårt på England men Västtyskland var ivägen igen för det lag jag höll på. Gascoignes tårar efter sitt gula kort i semifinalen är ett klart minne.  

1994:
Det här är väl det närmaste "The Summer Of Love" som vi som inte var med 1967 kan komma. Sverige spelade fantastisk fotboll och öste in mål och Brolin var kung. Brolin. Var. Kung. Hela nationen samlades i nattvak och det blev "vinst varje gång". Utom i semifinalen när vi skulle spela smart och fegt och tilbakadraget och var pinsamma. Jag hade hellre sett oss förlora med 4-1 och försökt vara David mot Goliat i hopp om ett under.

1998:
Har inte så mycket minne av saker och ting runt i kring. Var väl mest och hängde med Djurgårdarn och gjorde en
massa hyss med henne. Var utomlands den sommaren men vette fan om det var när det var VM. Besvikelse över att vi inte var med och fick försvara vårt brons såklart. Men mitt favoritlag Frankrike fick vinna och Zidane var kung. Hade lirat en hyfsad summa på 2-0 till Frankrike till bra odds och kände dubbla känslor när Petit la in 3-0 efter två minuters övertid.

2002:
Vuxenliv. Allt var lugnt och städat i mitt liv och matcherna gick när man jobbade även om Sverige stod stilla när vi mötte Argentina. Lika tomt som det var stilla var det efter att Senegal gjort mål i Golden Goal i åttondelsfinalen. I den här turneringen skulle det blivit ett bättre resultat. Här kunde det ha blivit "94" igen men marginalerna var mot oss. En ung Zlatan kändes fräsch då.

2006:
Sista sommaren med förra jobbet och känslan av att vi skulle bli uppsagda fanns med den där sommaren. Sverige var rätt usla men det gula havet mot Paraguay var rätt häftigt. Zidane borde ha fått vinna sitt andra guld men skallade bort sig själv från den chansen. Fortfarande obegripligt!





Cya!
Cleon